Gideon Till Plautus

Jag iakttar din bild, Felicia,

i svart och vitt.

Och allt det svarta mot den vita huden

blir för en hundradels sekund utbjuden

att famnas fritt ...

Liksom en bubbla går ett sekel i ett glas.

Jag ser på hennes mun. Jag

jämför hennes öra. Men hon är spegelvänd.

Vad annat

finns att göra?

Inga kommentarer? Ingen att beröra

i denna fas?

Och luren klang. Ut bröt sig allt narrgnistret

ur hjärtat ut ...

Du sällar dig till andra i registret.

Du gör din plikt. Sen råkar du i klistret

en dag till slut.

("Det hjälper ingenting att spilla mord")

Hon gör vad andra vill. Min vilja är motstridig ...

Jag var för sen ... Eller ... jag var för tidig.

(Så blir en dialog till slut motstridig

och kvävs i ord)

Jag vänder blad och sedan minns jag henne

att hon var ljuv!

Vad sägs, vän Plautos, om en bild som denne:

- Hon var i mitten. Ty vi voro trenne.

(Och en var tjuv)

(Liksom en herde med en varulvs blick)

... Men sommarnatten då? När räven såg

att människan var lycklig där hon låg?

Vän Plautos tidigt sextital! Ett tappert tåg

som förbigick?

(Envoi)

Vän Plautos låt det stanna oss emellan:

(Jag läser dessa bilder ytterst sällan.)

Men medge: det är sällsamt, inte sant?

När man helt plötsligt får ny bild på

gammal dambekant?