Märk Hur Vår Skugga

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,

Inom ett mörker sig slutar,

Hur guld och purpur I skoveln, där,

Byts till guld och klutar.

Vinkar Charon från sin brusande älv,

Och tre gånger sen dödgrävaren själv,

Mer du din druvan din ryster.

Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv

Gravvård över vår syster!

Lillklockan klämtar till storklockans dön,

Lövad står kantorn I porten

Och till de skrålande gossarnas bön

Helgas denna orten.

Vägen opp till templets griftprydda stad

Kantas mellan rosors gulnade blad,

Multnande plankor och bårar;

Till dess den långa och svartklädda rad

Mjukt sig bugar I tårar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal,

Grälmakar Löfberg, din maka,

Ej mer från gräset långhalsig och smal

Hon än glor tillbaka.

Hon från Dantobommen skildes I dag

Och med henne alla lustiga lag.

Vem skall nu flaskan befalla?

Torstig var hon och urtorstig är jag;

Vi är torstiga alla.

(Ack längtansvärda, och bortskymda skjul

Under de susande grenar,

Där tid och döden en skönhet och ful

Till ett stoft förenar!

Till dig aldrig avund sökt någon stig;

Lyckan, eljest uti flykten så vig,

Aldrig kring grifterna ilar.

Ovän där väpnad, vad synes väl dig,

Bryter fromt sina pilar.)