Vid Rosornas Grav

Oskyldig kärlek en gång i blom,

spirande i sin fulla prakt.

Trolovade hjärtan i åtråns brand,

offer för avundens makt.

Förrädisk lust i månens karga sken,

ett klagande hörs däruti.

Genom höstdimmans dunkelhet

likt ett stål, ett isande skri.

Enslig står månen som nattens brud.

I mörkrets famn står en skepnad

i sorgesvart skrud.

Ömhetens dagar sen länge nu flydd,

minnena tynar dock ej därutav.

Kärlekens smärta i skuggornas skydd

dväljas vid rosornas grav.

Bortom mossen vid skogens slut

ligga svunna synders grav.

De sammansvurna av frälsets män

tiger det liv som gått i kvav.

Solkad dygd som hemlighet ruvar.

Tigande i lönndom vilande.