Skövlarens död

I torven jag låg med mordisk brand

Under mossan bland bergets sand

Lerad och täckt griper spjutets skaft

Genomsyrad av urgudars kraft

Besmyckad och döljd med kvist och lav

Jag lyfter min kropp ur skogens grav

När bytet nalkas på åsens brant

Inget ljud när jag krypa mot stigens kant

När nattens vålnad av skogen gjorts fri

Från skuggor jag resas med ett vansinnes-skri

Skräck ny fryser fiendes röst

Då spjutet spräcka, tugga hans bröst

Skövlarna dö, en efter en

Jag hänger deras huvud på trädens gren

Där de stirra fulla av häpnad

Änger i blick vid asfåglars skepnad

På hällen jag sprider ben och tarm

De blir nu mat för skogens garm

Jorden nu sluka deras kraft, deras låga

Så att deras ätt ej hit mer våga

Makt nu viska i höstlövens sus

När lundar ånga av rodnadens ljus

Då vandra jag ner under rotens gång

Då skogen i frihet sjunga sin sång