Sjukhus

De tog mig till en plats där inget växte

Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid

De tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus

Där alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås

De ledde mig förbi rader av stärkta sängar

Där våra steg ska eka länge efter att vi alla gått ur tiden

De skriver ditt namn just när regnet träffar fönstren

Och en ond vind skakar träden, tamburin shakers av döda löv

Och de tog mig till en smutsig strand

Där vålnader av surfare som drunknat samlade PET-flaskor för pant

På en grusväg mellan fält där ondskans blommor tilläts växa

Och förvandla evig skog till skvallerpress

Och de pekar mot en fond, giftgula moln

Orangea lampor, tysta silos, jetplans ångspår, bengrå torn

De viskar i mitt öra:

”Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?”

När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom

Så blir man aldrig rädd mer

När man äntligen kan se alla kejsare stå nakna

Så vänder allt igen

Allt vänder om igen

Jag vaknar i en sal, på ett skuggigt sjukhus står en kvinna vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt

Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors

Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm

Min hud är vitt porslin, små ilskna utslag är en släng av allergi främst mot min samtid och min tro

Jag skriver ditt namn tveksamt på ett vykort, liksom testar

Vem du var, det har jag glömt för längesen

När man äntligen kan se vem som drar i alla trådar

Så blir man aldrig rädd mer

När man äntligen kan se alla kejsare stå nakna

Så vänder allt igen

Allt vänder om igen

Jag går ensam in i ljuset

Jag går ensam in i ljuset

Jag går ensam in i ljuset

Jag går ensam in i ljuset