Den Stora Ensamheten

Så har den drabbat mig igen

den stora ensamheten

Utan någon synlig förankring

I verkligheten

Allt synes vara, som det borde

Jag ser inget fel, vi gjorde

Allt är som det borde vara

Jag kan inte alls förklara

Varför den drabbat mig igen,

den stora ensamheten

Du talade, jag lyssnade

Jag hörde varje ord

Men om sanningen ska säjas

Tror jag inte att jag förstod

Nej, jag satt där i min värld

dit ingen någonsin kan nå in

Du måste tro mig, tro när jag säjer

Att jag vill alltid, jag vill alltid vara din

Trots att den har drabbat mig igen,

den stora ensamheten

Jag har lärt mig att dras ner, jag vet det är så

Jag gav efter för mörkret, det var enklare så

Jag har simmat mot ytan,

men drog ändå ner

Jag ville nog upp, men förmår inte mer

Där uppe finns ljuset, där uppe finns du

Jag säjer som det är, jag säjer det nu

Jag är rädd och jag sjunger

den här sången till dig

Då den berättar om någonting

som ansätter mig

Så har den drabbat mig igen

den stora ensamheten

Utan någon synlig förankring

I verkligheten

Allt synes vara, som det borde

Jag ser inget fel, vi gjorde

Allt är som det borde vara

Jag kan inte alls förklara

Varför den drabbat mig igen,

den stora ensamheten

Du slog din hand i väggen

Väggen färgades av blod

Ja, du slog och slog i vanmakt

För att jag aldrig förstod

Men jag satt där i min värld,

dit ingen någonsin kan gå in

Du måste tro mig, tro mig när jag säjer

Att jag vill alltid, jag vill alltid vara din

Trots att den har drabbat mig igen

den stora ensamheten