Den dödes drömmar

Grå moln täcker skyn,

mitt väsen fylls av längtan

Himlen öppnar sig åter

över min mörka glänta

Det svala regnet faller

på min förgångna kropp,

sipprar ned i mitt inre,

förlöser kyla späder blod.

Kylan föder minnen

om blod, död och ära.

Regnet föder drömmar

om en ny tidlös era.

Denna livlösa kropp

ärgad av stĺl och tid.

Stungen djupt av svek

likt törnar i tusen

Sorg och oändligt hat,

dödens tysta kalla invit,

livets döende låga

mellan död och liv.

Är jag blott en skugga

som vandrar bland vaga minnen?

Födda ur min ensamhet

ur min döende låga

döende likt den ljuva

natten vid gryningen,

då solens strĺlar

fördriver stjärnors sken...

Stilla skuggor från falnad tid,

tänder glöd ur gammal aska.

Gömda spillror av hopp

i den dödes drömmar...