En Fallen Fader

Blickade upp i natten,

slagen och driven till marken.

Omtöcknad fylld av förbittring,

kunde ej se klart …

Famlade bland tankar,

min själ bedriven.

Urdriven var min broderhälft,

hörde nattens barn …

Hörde nattens barn … mina barn.

Mina barn!

Medan regnet föll svalt,

ekade en förtvivlans sång,

över en fallen fader.

Sorg blev snart till vrede …

Fångad i elden,

ingen väg ut,

hugg, slag och spe,

de band en själ, min vargbroder …

Min vargbroder … broder i blod.

Min vargbroder … broder i blod.

Min vargbroder … broder i blod.

Min vargbroder … broder i blod.

Faller åter ner,

i böljande hav,

medvetandets dunkel,

tidlöst drivande gäck.

Röster av svek,

galdrar som ljuder,

från nidingars mun,

slitande smärtor,

separerad, bunden.

Ett vagt minne, att jag … att jag lyfts upp.

I fjärran dunkel, en elds svaga sus …

Min vargbroder … broder i blod.

Min vargbroder … broder i blod.

Broder i blod …