En Fallen Härskare

Vek är min kropp nu,

tiden tynar mig till stoft.

Krumna äro mina leder,

ty fader tid tar mig bort.

Minnen bär jag från

svunna tider.

Då min röst var kall

som vargablick,

när död och pina gick

under min hand

vid min tron i skogens djup.

Jag ser löven om hösten

runt mig,

ger mig känslan av livet

som var.

Bortglömd, fördriven

av sin egen sådd,

söndra och härska än en gång

Härskare över skogen

var mitt namn,

över den nattliga

fruktbarhetens sköte.

Mäktig som tusen

sjöars dimma,

spred jag mig över detta

köldens land