I den svartaste jord

Skepnader, i ekens valv,

Blåblekt ljus, likt marors värld.

Gråljus, i ögats vrå,

Sömnlös dvala, inför djupets kall.

Ett frö sått i den svartaste mull...

Ett frö sått i den svartaste jord...

Driven, upp från djupen,

En blinande stämma, av runosång.

Krafter, från det inre,

Strömmar ur jorden, vid dödens häll.

Ett frö sått i den svartaste mull...

Ett frö sått i den svartaste jord...

Dånande röster stiger sakta upp,

Bilder från själens ändlösa brunn.

Fördrivna väsen, visdomens eld,

I den startaste jord...

Vid askens rot, mot himmelen.

Runor står att finna, i bladens skuggor.

I barken etsad, en linje av eld,

I ovan och nedan, binder den sig själv.

Över nattens valv, hörs ekot av runors kall.

Från ovan ned, i tomhetens gap.

I den mörkaste jord...

I den svartaste jord, ett offer vid trädets rot.

I den svartaste jord, klarhet vid livets häll.

Ett frö sått i den svartaste mull...

Ett frö sått i den svartaste jord...