Ur Själslig Död

Eldens starka ljus bränner i mina ögon,

likt törnets sting en gång bränt.

Svett täcker en trött och sargad kropp,

tomhet fyller ett skändat sinne … en själ itu.

Likt tusen år i dödens kalla sömn,

vänder jag åter ur … själslig död.

Ett valv av löv ovan trädens stam,

denna plats för mig så bekant.

Likt den pelarsal i norr,

som jag lämnade en gång.

Likt tusen år i dödens kalla sömn,

vänder jag åter ur … själslig död.

Ur själslig död!

Svaga bilder av drömmar,

vindlande djup, dunkla ord.

Vansinnets sömn,

som förgiftad återigen …

”Minns min röst, du son av Norden …

en gång stungen av törnets tand.

Dömt var blodet, dömd var själen;

du kom till mig i vargtörnets namn.”

En mörk skepnad bortom eldens sken,

stilla vakande i sin vargahamn.

Efter sin långa hemfärd,

den gamle var åter här igen …

Likt tusen år i dödens kalla sömn,

vänder jag åter ur … själslig död.