Nattskräcken

Märklig tycks mig nattens tid

Då dunkla skuggor finner liv

Jag skönjer en gestalt bredvid

Mig själv, men har den liv?

I okristlig timma

Allsköns ting jag ser

Den mörkaste av skuggor

Med eld i blick sig sänker ner.

En namnlös fasa krälar sakta

Mot mig, den tycks mig betrakta

Lamslår mig, dess ögon brinner

Stumt, mitt skrik i natten svinner….

Nu nattens fasa krupit in

I själ jag ej kan kalla min

Den härskar över håg och sinn

Dess själ var en gång min….

Så i nattens timmar

Blir jag som förbytt

Tills min gäst mig lämnar

Och nattens mörker åter flytt

Stel av skräck då natten stundar,

Inför fasans makt jag blundar.

Men, min vilja kuvad flyr

Fasan åter sinnet styr….

Ej längre skönjs i mörkret liv

Ty fasan dväljes inuti

En själ vars tid för mänskligt liv

För alltid tycks förbi

Vid morgonbräckning fasan flyr

Mitt sinne åter renas

Men då solen i västan går ned

Skall de tu åter förenas….