Xavante

Jag var tio år den gången

Och julen var på väg

Jag önska mej en hund och en resa

Till en söderhavsö

Jag fick min första grammofon

Och en bok av en äventyrsman

Han levde då, nu är han död

Han satte upp en expedition

Och gav sej in i Mato Grosso land

Vidare, vidare uppför Rio das Mortes

Tills han fann

Xavante

Jag var med honom på båten

I djungelns heta fukt

Pirayorna inunder, anacondo

Och jaguaren på stranden

Hela natten in mot juldan

Tills Apoena stod framför oss

Hövding över vildar i dom vilda landen

Nakna med långa bågar

Och pilar genom vit mans hud

Inga smycken, ingen nåd ingen Gud

hos Xavante

Jag kan känna lukten än av nejlika,

Saffran och glögg

Och värmen i huset och tryggheten där

Jag var tio år den gången och snöflingor föll

En juldagsmorgon långt ifrån här

Vi satte kärvar i björken

Och domherrarna kom och åt

Uppför Rio das Mortes styrde Blomberg

I sin ranka, vingliga båt

Nu har jag hela världen i huvudet

Och dom försöker få in ännu mer

Dom flåsar mej i nacken från morgon till kväll

Med sina tungor

Ingen verklighet längre som jag kan lita på

Efter alla lögner som mötts med lögn

Från dom djävlarna

Som bara har tomma ord i sina lungor

Jad kunde bara stå där och se på

När klubban föll, jag hade inte råd

Inga smycken, ingen Gud, ingen nåd

Nu är jag en Xavante