Med mina andetag

Jag andas in kall luft

andas ut

luften expanderar inför mig

känner mig försvinna

djupt in i mig själv

expanderar bortom mina egna gränser

in i min eviga förbannelse

det eviga tomrummet

där jag blivit så kall i sinnet

Tankar formas för varje andetag

förryckta ideér om existens uppstår

det har blivit vardag

år för år, tår för tår

knäböjd framför altaret öppnas såren

döda ryttare rider förbi

skuggorna söker vad som finns inuti

medan kalla händer greppar tag

river i mig, plågar, dödar mig

de roper, skriker, kallar på mig

Då kan jag inte annat än skratta

åt vad de inte kan förstå

hur de gör mig till en av de mina