Kosmosaik

Ur medvetandets reflexer

Skapas magnigika salar och modesta rum

Det lilla krymper, det stora växer

Växer utanför universum

Där årstiders utspridda glitterstänk

Förenas i varje stjärna

Ty vinterköld och somerblänk

Delar samma kärna

Forma handen till en kikare

Riktade den mot mörka väven

Som tjänar som fantasins berikare

Och din själ lyfts til mångloben, även

Om ditt sinne är tyngre än jordens själv

Och av få nyanser rik

Så dras den till Vintergatans silvriga älv,

Mot höjdernas kosmosaik

En motpol till själva tidens rynkor

Virvlar på himlens svarta hav

Ochbeglänser hällar som ej råds sina skrynklor,

Bebodda av vide, mossa och lav

Ljusvågors böljande karisma

Sätter alla skyar i brand

Som träffer ögats prisma

Och för mig till förlovade land

Forma handen till en kikare

Riktade den mot mörka väven

Som tjänar som fantasins berikare

Och din själ lyfts til mångloben, även

”Om ditt sinne er tyngre än jordens själv”