Vindögat

åt och kall är hällen

Där min tanke reser mot skyn

I den virvlande himlakarusellen

Som ledsagar en önskan om självsyn

Algol svarar med sin magiska blick

Tindrar, blinkar och förtrollar sin gäst

I ensamhetens vildmark där tiden gick

Och färgade världen obefäst

En bländade spegling från en brinnande monolit

Det tecken som jag alltid skall vörda

Blidkar mig med en mysteriös visit

Tills alla känslor är vilseförda

Jag ömsar minnen från ett fjärran solsystem

Och genomgår en metamorfos

Likt är värdväxt för esoteriska teorem

Som vrider om nyckeln i tidens lås

En bländade spegling från en brinnande monolit

Det tecken som jag alltid skall vörda

Blidkar mig med en mysteriös visit

Tills alla känslor är vilseförda